Jag sprang idag. På en norrländsk grusväg invid havet. Jag skulle göra ett första försök på 5 km. Jag var nervös innan. Skulle jag klara det? Skulle jag orka? Skulle flåset hålla? Skulle benen hålla? Det är lååångt!! 
 
Flåset höll. Jag ska inte säga att det var problemfritt men det funkade. Blev jag för flåsig kunde jag sakta in o fokusera på andetagen. Men jag blev inte så flåsig.... jag kunde nämligen inte springa. Jag fick KRAMP i mina vader! Såpass att jag faktisk inte kunde fortsätta. Jag var tvungen att stanna o stretcha efter knappt 2 km. Efter att jag stretchat o vilat en stund kändes det bättre, men det höll inte mycket mer än en kilometer till... då fick jag promenera en bit istället.... ghaa vad irriterande! Men där o då hade jag ca 2 km kvar så jag ville verkligen klara det men njee jag fick promenera ett par gånger på dom sista 2 också. Tusans jävla bajs. Verkligen inte nöjd när jag stod i duschen o funderade på passet.... 😒 
 
Varför går man kramp?! Tagit ut sig för hårt? Inte druckit ordentligt före passet? Knutit skorna för hårt? Sträckt sig?
 
MEN! Jag gjorde det! Jag har tränat så mycket att jag idag checkade ut sista passet på FMTKs app. Jag har tagit mig runt även om jag kan göra bättre nästa gång. Jag har kämpat som fan. Som verkligen fan. Och även om det gick dåligt så gick det sååååå mycket bättre än om jag hade gjort ett försök på detta passet för 2 månader sen. Utvecklingen är det man måste fokusera på. Även om det känns som 2 steg fram o 1 steg bak ibland.
 
Hejja mej. 
 
//mamanéa 

1 kommentarer

Becca

20 Jul 2017 20:25

Hejja dig, finaste! 😚 Framstegen är inte så små ändå när man jämför! ❤💪

Svar: 😘❤
Linnéa Lundgren

Kommentera

Publiceras ej