V30. Bara en sån sak. Herregud. Att man inte hinner med graviditeten på samma sätt andra gången som första är ett faktum. Många säger väl att de har dåligt samvete för att de inte hinner ge barnet i magen så mycket fokus. Jag kan absolut känna att jag inte ger barnet i magen så mycket fokus men, jag kan verkligen inte ha dåligt samvete för det. Mitt psyke klarar helt enkelt inte av mer stress och samvete än jag redan har så det går inte. Sen känner jag mer att det är ju så livet ser ut. Det här barnet kommer att födas in i en familj med rutiner, vardag och en storasyster. Noomie föddes ju till två galna ny-vuxna som trodde att livet skulle fortsätta vara spontant, lättsamt o galet även med bebis. Nja, första året var inte så glimmande direkt men sen har det ju blivit bättre o bättre och idag har vi det där spontana livet igen när vi liksom skiter i huset och Klevshult och all trygghet vi känner och kastar oss ut i en ny stad 😂💪 herregud vad vi är galna egentligen, de allra flesta hade nog inte vågat/velat förändra så mycket i sina liv....
Nog om det! Barnmorskan!
Jag vägde strax över inskrivningsvikten nu, fan också... XD nä men det känns ju att jag gått upp det senaste och kroppen börjar bli tung och otymplig. Vi får väl se om det blir viktrekord på förlossningen den här gången.. 😉 Jag hade bra värden på alla blodprover och blodtrycket var lågt som vanligt. Jag berättade att många kommenterar att jag har liten mage, och barnmorskan blev irriterad över att folk har så mycket åsikter. "Folk tar sig sånna friheter att kommentera en gravid kvinnas kropp och utseende, stor mage/liten mage/fin hy/glasigt hår whatever!" Sen mätte hon magen o jag följer kurvan jättebra då det spelar faktiskt ingen roll vem som tycker vad om det. Hjärtljuden lät jättebra också, skönt!
Sen pratade vi om förlossningen. Dels Noomies, dels den kommande. Vi gick igenom förlossningsjournalen och Martin och jag skrattade åt många olika situationer som uppstod och vi mindes helt plötsligt det där jobbiga dygnet med så mycket skratt och gemenskap. Konstigt.
Det var såklart jobbigt att läsa egenom också. Hur ont jag hade. Hur mycket jag spydde och blödde. Noomie hade tydligen bajsat i fostervattnet, det visste jag inte ens! Akupunkturen jag fick som inte alls hjälpte, som jag tog bort själv 😆 Att vi väntade på att få bada i en evighet, som enligt tidsstämplarna bara var ca 40 min.
Och sen efteråt. Anteckningarna om att "Barnet mår bra och har ammat med rätt sugteknik. Mamman är ledsen och gråter okontrollerat" fyfan. Det skar genom kroppen. Det stod saker som jag verkligen lyckats förtränga men allt det där jobbiga finns ju kvar djupt i en och kommer upp när man lyfter på locket.. Jag är tacksam att Jag grät där dock. Att jag sa redan innan Noomie var ett dygn att jag behöver hjälp. Jag behöver nån som hjälper mig.
Barnmorskan som gjorde anteckningen om att jag grät sa också till mig/oss att "man kan inte må så dåligt så kort tid efter förlossningen"(typ, förlossningsdepression kommer inte så snabbt) men ändå fixade hon så en samtalsterapeuft kom hem till oss första dagen vi var hemma från sjukhuset. Så jag är ändå tacksam att jag mådde dåligt så tidigt, och verkligen fick hjälp direkt.
"Hur lång tid tog det innan det kändes bättre?" frågade barnmorskan på kontrollen, och jag fick fundera. Jag har sagt att det värsta mörkret var bättre efter 3 veckor ungefär men att det tog låååång tiiiiid innan det var bra.
I oktober vet jag att jag bar Noomie i sjalen ute i trädgården och ringde en kompis o pratade. Jag minns att jag i den stunden kände "det här är bra" och det var typ första gången. Oktober. Noomie var alltså typ ett halvår.
Ändå känner jag mig inte så nervös inför bebisens ankomst nu. Jag vet ju hur man gör! Att det går över. Att små barn verkligen är små bekymmer. Jag förväntar mig inte en tid av rosa moln, när jag hinner läsa böcker för Noomie, baka cupcakes med bebisen i sjal o ta promenader i solen med vagnen. Nä. Jag väntar mig dåliga barnprogram på repeat i soffan till Noomie. Bara sötade youghurtar att äta för att jag inte orkar laga mat. Exakt ingen sömn på nätterna för att sedan halvligga i soffan större delen av dagarna med en minimänniska som skriker, aldrig är nöjd och förmodligen är en riktigt kräkbebis. Jag väntar mig att Noomie är understimulerad o klättrar på väggarna för att jag inte orkar ta mig ut och att jag kommer kasta bebisen på Martin när han kommer från jobbet och lägga mig i badkaret med öronen under vattenytan o lyssna på hög musik så jag inte hör de andra.
När det blir sommar och bebisen är iaf 3 månader åker vi till skiren. Där kan jag amma i skuggan o Noomie kan leka med alla saker, baka med mormorulla och plocka bär med morfarlasse. Jag hoppas mamma kommer vara ledig mycket och vill gosa med bebisen så jag kan bada med Noomie och börja lära henne simma. Och gå ut i skogen!
Och sakta sakta ska jag börja träna igen så jag blir stark, ryggen återhämtar sig och jag blir en förebild för mina ongar. Sen blir det bättre och dagen bebisen går sina första steg och börjar prata kommer allt vara lättare igen.
Men först blir det kaos. Och det är okej. Vi kommer i alla fall att vara tillsammans. ❤
//mamanéa
1 kommentarer
Johanna
15 Jan 2019 22:14
Jag tycker att det verkar som att du har en väldigt sund inställning till det nya livet med en liten :D utgå från det värsta men med en öppen och positiv inställning. Så sett kan det bara bli bättre 🤗 vet du vad, jag är övertygad om att alla bitar kommer falla på plats och om ett halvår kommer du undra varför du oroade dig över det kaos som du just nu lever i ;) det kommer bli toppen ska du se 😙
Kommentera