Materalisten i mig hatade köket här. Eller snarare GRÄT över saknaden av mitt gamla kök. Stort. Fräscht. Som jag ville ha det. Ljust, fast svart. ..... okej nu kom tårarna tillbaka under ögonlocken när jag tänker på det. Köket här är vitt. Eller kanske snarare sådär gul-blekt-grått.. Litet. Trångt. Slitet. Och SPISEN?! Asså, FINNS det ens fortfarande sånna spisar?! Martin säger att det gör det, och att de tillockmed säljer sånna spisar ibland, till gamla par som AAAALLTID haft en sån! (Han jobbar ju på Elgiganten....) så.. jaja. 
 
Men förutom köket så kändes det helt plötsligt som "jaha. här bor jag." Det är ju såklart fortfarande gaaaaaalet rörigt, VI HAR FÖR MYCKET SAKER och förutom flyttakartonger längs hela väggen i Noomies rum (innehållande framförallt saker till bebisen), hela klädkammaren (innehållande... övrigt-tjafs) och hela kontoret (nästan tusen par skor -någon?!) så är det kassar, lådor, korgar, HÖGAR med saker på varenda yta som skulle kunna vara.... fin. Gitarrerna ligger i sina fodral, vilket iof sparar oss plats men det är ju inte vackert.. 
 
 
Men alla våra saker är här. Klart jag kan känna saknad över det vi inte längre har men... vi bor här nu.
 
//mamanéa
 

Kommentera

Publiceras ej