Hur jobbigt det än känns att tiden har stannat och kurvbebisen inte tänkt komma ut än så tror jag det finns en mening med det. En stor mening med det. Förlossnigsrädslan måste försvinna först. För visst känns det så för varje dag som går, att neeej, så här kan vi inte hålla på längre. Nu måste det komma ut nån snart! Nu måste det dra igång! Nu får det göra hur ont det vill, det måste vara dags!
Men det är klart, när en förvärk kommer, o faktiskt gör ont, så bli jag rädd i alla fall. Meeeen, jag ska klara av det. Såhär kan jag ju inte se ut hela livet! Och med den tanken kommer nästa lilla oro.... jag kommer ju faktiskt sakna magen sen när det väl "försvinner"...... Hur knäpp kan jag bli?!
//Néa
