Jag körde förbi Klevshult igår. Eller, lite halvt egenom. Jag tog gamla vägen från Värnamo upp till Skillingaryd, men mitt i Klevshult valde jag att svänga ut till grusvägen o köra genom skogen. Jag funderade ordentligt innan, ville jag köra förbi huset och kika lite? Vill jag bara glimta? Eller skulle det göra för ont att se det som inte längre är mitt? Det skulle det nog. Jag tänker inte på huset varje dag längre, men när jag försökte sätta mig in i hur det skulle kunna kännas att glida förbi ute på gatan, brände tårarna i ögonen.. Jag vågar inte riktigt än.
Det kändes så hemma i Klevshult. Hela vägen i skogen från Hörle kändes det hemma, och att rulla in i byn var smärtsamt. Ändå lutade jag mig nästan i kurvan för att se en liten liten millimeter av mitt hus. Mitt staket o min trädgård.
Som är någon annans nu... 😳
Fan. Vad det gör ont. 💔😭😪
//mamanéa
3 kommentarer
Anonym
23 Aug 2019 20:47
Hittat din blogg💕 Vi var i Klevshult häromdagen, körde förbi ert hus, märkligt att någon annan bor där nu, var glad att ingen var ute för då kunde man iaf inbilla sig att ni bodde kvar😊🙄😘
Anonym
23 Aug 2019 20:48
Ja, just det! Kram från Hanna😊
Cecilia
25 Aug 2019 23:15
Förstår att det känns konstigt och ledsamt. ❤ Ännu konstigare var det att sitta i ert kök och fika med nån annan kan jag säga...
Tack så hemskt mycket för besöket, det var sååå mysigt! Och ni är ju mer än välkomna igen, typ när ni vill! ❤❤
Kommentera