Inatt vaknade jag av att sängen skakade. Lowe sov i vagnen o Noomie i sin säng så jag var föf ovanlighetensskull ensam i min säng.. Jag låg o drömde om huset. Att de nya ägarna hade renoverat köket och det gjorde så ont att de förstört allt det vi gjort. Samtidigt kändes det bra att huset togs om hand.. men jag vaknade liksom med gråt i halsen... ibland tänker jag att jag ska flytta tillbaka dit. Bära in mina möbler igen och lägga mig raklång på köksgolvet och titta på mina fåglar.
Missförstå mig rätt. Jag älskar livet vi har nu, i Linköping. Jag älskar enkelheten i lägenhetslivet, och alla fördelarna med att bo rätt centralt i en storstad. Att vi inte behöver köra bilen mer än nån gång i veckan, för att allt finns inom promenadavstånd. Men.. ibland tänker jag mig tillbaka kanske lite för mycket. . . Min dörr... 💔
Dock en sak vi sagt ibland, men inte riktigt vågar fundera på... med tanke på hur snabbt Lowes förlossning gick, och hur han mådde när han kom ut, hur hade det gått om vi haft 40min till sjukhuset istället för 7...?
(Bilder tagna några timmar innan han var ute)
//mamanéa
Kommentera