Mamanéa

För ett år sen låste jag dörren till mitt första hus, för sista gången. JÄVLAR vad det gjorde ont. Såklart för att jag saknade så mycket av det liv vi levt, såklart för att jag visste vad jag hade men inte vad jag fick.. Jag grät så jävla mycket när jag gick runt sista gången, och kollade i alla skåp o lådor så vi inte glömt något. Något viktigt. 

Egentligen blir jag bara glad idag när jag tänker på Klevshult. Så fantastiskt att vi fick bo där de fina åren. Att vi kunde bygga ett så bra staket, en snygg altan och att köket blev sådär skithäftigt som jag drömde om. Tänk att Noomie fick födas där och ha sin första tid i livet med bebiskompisen Lukas i grannhuset, o Joel bara några hus bort. Vad fint det var med slingan i spåret som vi gått och sprungit i sååå många gånger, med Shaggy, med barnvagn, med hela familjen, själv.. 

Såklart just idag känns det tugnt. Jag tänker på allt som var och hur det kanske hade kunnat vara nu. Tänk om Lowe också fått bo där. Tänk om vi fått gå där i köket han o jag o vara föräldralediga med Bibbi & Filip. Tänk hur Shaggy skulle älska att få fortsätta springa runt i trädgården o sen vila i sin källare... på så många sätt skulle jag ha velat att det blivit så. 

Samtidigt är jag glad för att ett helt år har gått. Även blodiga öppna sår sluter sig tids nog. Jag kan inte säga att det läkt än, det är nog snarare sådär nivet kliit, om man kliar o river går det upp o börjar blöda igen. Men låter man det vara går det ganska bra. 

//mamanéa