Mamanéa

Jag hatar egentligen det där ordet. Karriär. Det har sån negativ klang tycker jag, om att man ska klättra på nån hiarkisk stege. Alltid vilja ha mer och inte låta sig nöjas. Och utan en tanke på närmsta omgivningens situationer i form av kollegor som man kanske trampar på tårna (eller snarare hugger med kniv i ryggen) för att ta sig dit man vill. Gå över lik. För att bli känd, få högsta lönen, bästa tjänsten..

 

Fast det är väl kanske inte det ordet egentligen betyder..

 

Men det är ju så man säger. Och det är.väl det jag gör. Eller nja,  jag är vansinnigt noggran med att aldrig trampa ner någon eller hugga nån i ryggen. Och jag har egentligen inget guldskimrande mål i form av en superfantastisk lön eller något drömjobb högst upp på en hiarkistege....... jag vill bara förändra**** världen till det bättre. Jag vill påverka människors vardag till det positiva och utveckla, inspirera och vägleda människor till framgång. Hjälp vad flummigt. 

 

Något som är rätt o flummigt är väl dock de andra orden. Mamma. Ja det är jag. Jag har fött ett barn ur min egna kropp och det barnet kallar mig sin mamma. Det är väl definitionen? 

Och kvinna. Ja. Hur för hen jag än må vara, så är jag en kvinna. Jag vill vara det. Jag har aldrig velat vara man och jag är stolt över att vara kvinna. 

 

Sååå till syftet med det här inlägget;

"Åhå går hon på dagis nu då?!"

(När du jobbar heltid? Ehh ja. Hennes pappa har  ju jobbat heltid ett bra tag...)

"Vi kommer aaaaaldrig skola in våra barn före 3år"

(Det är då det blir gratis med 15h, undrar om det påverkar nått...)

"Mhmm långa dagar nudå.... hur känns det i mammahjärtat?" 

(Precis lika jävla underbart som det känns i PAPPAHJÄRTAT din dummefan. Vi önskade oss barn som vi kunde lämna bort större delen av dygnet.)

 

Jag blir så trött.

 

Men jag vägrar utplåna mig själv. Jag vägrar lägga allt annat på is o bara sitta av tid och vänta på någon form av tillväxt som gör det lugnare igen. Visst skulle jag vilja pausa tiden för ibland kan jag inte fatta hur fort det går. Och ibland får Noomie flera långa dagar i följd och då känner jag mig faktiskt som världens sämsta mamma. Och ibland är Noomie ledsen när jag lämnar henne o då undrar jag varför jag plågar oss båda med detta. 

 

Men jag vägrar utplåna mig själv. Jag vill inte lägga mig själv, o min karriär, på hyllan på obestämd framtid. "Fast du kunde ju jobba typ 50% och bara 4 dagar i veckan och..." neeeejj! Det KAN jag inte. Jag har ju fått en chans här att visa vad jag går för o den kan jag inte bara skita i.

 

Ändå börjar jag öppna upp för tanken på att någon gång i framtiden försöka få ett till barn. Och då lägga mig själv o mitt liv på hyllan ett tag. Ett år eller så, medans jag är hemma. Den här gången vet jag ju vad jag ger mig in på. Det är inte så "bara" att få barn, iaf var  det inte det för mig. Och nej ni behöver inte börja spekulera i att jag är gravid när vi ses nästa gång, Martin är VERKLIGEN inte på där än. Och det krävs ju liksom två...... 😉 

 

Men hmm.. jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det inlägget längre. Eller jo typ sluta gnälla. Sluta tjata, gnälla, kommentera och reagera på hur andra ller att göra. Stanna hemma i 17 år om du vill. Börja jobba efter 3 veckor. Bara du inte dömmer dom, som inte gör som du. Jävla mammamaffia*. 

 

 

 

//mamanéa 

 

 

 

 

*mammamaffia, jag vet att jag slängt mig med uttrycket innan och att det missförståtts. Jag menar inte mammor som gör det som dom tror är det bästa för sina barn. Jag menar mammor som gör det som dom tror är det bästa för sina barn, och KLANKAR NER PÅ ALLA ANDRA som väljer att göra nåååågot utanför "den rätta" ramen.

 

****Rädda världen, var det jag skulle göra "när jag blir stor" om du hade frågat mig för... 10 år sedan...