Det är en sjukt vacker stad egentligen. När man inte behöver vara här o se den mer än nödvändigt 😆 Jag o Noomie gick längs vattnet igår, det är ju magiskt.. Vi var på tecnichus som är lite samma som "Tom Tits" i Stockholm som säkert många känner till. Noomie var egentligen förlite för det allra mesta men dom hade en "Alfons-avdelning" som vi stannade i lääänge. Tänk Astrid Lindgrens värld, ni vet uppbyggda miljöer som i sagorna, fast temat var Alfons. Perfekt enligt Noomie 😎
Vi träffade också Tidda & Ilon, så mysigt! Mamma kom o åt lunch med oss o sen lekte vi mer innan vi promenerade runt halva stan för att söva barnen. Perfekt enligt mig. Jag är så himla glad att vi fått kontakt igen! Även en till kompis, Alva, som jag inte har träffat på.... säker 10 år!! Här jag fått kontakt med igen. Vi skulle faktiskt ha åkt dit idag, men förkylda ungar gjorde tyvärr att vi fick ställ in. Jag har egentligen inte haft så mycket kontakt med folk häruppe sen jag flyttade till Habo. Vi levde så olika liv. Tidda gifte sig tidigt o jobbade, Alva reste runt o pluggade på olika ställen.. Men nu har vi alla småbarn o är väl därför lite på samma ställe i livet igen o därför funkar det. Man har en trygghet med sig Iochmed allt man upplevde tillsammans i tonåren, men man har ändå nya saker att prata om och annat att göra tillsammans iom. barnen. Jag fick också barn först, vilket jag reflekterade över idag. Alvas är yngst så jag tänkte jag skulle köpa lite bebis-present o gick o funderade på vad jag har blivit gladast för........ asså, helt plötsligt hade jag massa erfarenhet som faktiskt kunde hjälpa dom andra. Rätt komiskt, jag var personen i vårt gäng som fixade o trixade allt jämt, styrde upp, detaljplanerade och tänkte på saker i förväg. Rätt typiskt att jag då också skulle gå o få barn först. 😆 Jag har dock sällan kännt mig som en föregångare när det gäller det där med att ha barn. Jag är fruktansvärt osäker på hur hela grejjen funkar, o det har jag faktiskt varit hela tiden. Och det skumma är att när jag säger det eller är ärlig om hur svårt o obalanserat saker är eller har varit, är det sällan nån som förstår eller säger sig ha upplevt samma. Jag är väl knäpp. Jag tänkte att det skulle vara skönt för andra att höra att "det finns fler" men... ibland tycks jag vara ensam om hur tufft o skitjobbigt det var. Jaja. Nu blev det osammanhängande..
Det jag ville säga var att jag tog en fin bild på vattnet. Fint att gå vid vattnet. Jag är otroligt tacksam för att jag har hittat tillbaka till fina barndomsvänner i norr. För att vi nu kan conecta igen.
//mamanéa
Kommentera