Åh, jag hittade ett utkast jag skrev när Lowe var 2 veckor 😍 så fint!! Och fortfarande så sant. Nu vet jag ju att de flesta av er, läsare här på bloggen, fortfarande inte hört hela historien om min förlossning, men, jag vill berätta om en liten liten sekund strax efter förlossningen.. När barnmorskan som förlöste mig sydde, och jag fick andas lustgas med Lowe på magen. Jag blev kort o gott hög av lustgasen, vilket barnmorskan märkte antar jag o hon frågade om jag var vaken. Jag var.. i nån annan dimension tror jag, men så kände jag.. Nä! Jag ska faktiskt vara vaken! Jag ska vara med! Jag ska INTE hamna i nått flummigt moln av dimma i flera månader, jag ska vara här!
Jag tror inte att man har något val. Jag kunde nog inte ha gjort något för att undvika att må dåligt med Noomie. Men. Men, jag tror att tankens kraft är stark och denna gången valde jag att vara vaken, redan från början.
(Och jag undanber härmed samtliga kommentarer kring det som står ovan. Jag orkar nätt o jämt skriva det, jag orkar inte bemöta andras tankar kring det. Tack.)
---------------
//mamanéa
1 kommentarer
Lisa Karlberg
29 Jun 2019 23:43
Jag kände samma sak med min etta och tvåa! Efter graviditet och förlossning med ettan var jag i chock och knöt inte an "för hon skulle ändå inte överleva" (hon var helt frisk, jag var bara livrädd). Medan med tvåan så flöt allt på, trots mardrömdgraviditet även där. Skönt att man få lyxen att njuta av en bebis, i alla fall. Och att man vågade försöka igen.
Kommentera