Ibland händer nått inom mig som jag ska försöka förklara. Jag mår dåligt, man kanske kan kalla det för ångest? Jag vet inte riktigt, det är ett så laddat ord nuförtiden... Känslan kommer i alla fall efter att det hänt nått. Nått dåligt oftast. Den här gången, när jag för flera månader sen började skriva detta inlägg, hade jag tappat bort den enda nyckeln vi hade med oss till husbilen. Det visade sig dock att Martin hade den i sin jackficka hela tiden 😂 Men i alla fall... mitt försök att formulera det är ungefär såhär:
Ångesten får mig att tänka så vansinnigt äckliga, vidriga, hemska tankar. Typ såhär kan det låta i mitt huvud;
Jag blir så rädd. För precis allt. Tänk om.. tänk NÄR.. Jag kommer dö. Nu. Och alla kommer sakna mig. Eller ingen kommer sakna mig. Jag vill inte dö. Men jag orkar inte leva mer. Fast jag är rädd! Jag vill vara med! Men jag är ensam. Ingen älskar mig. Varför skulle dom?! Jag är en värdelös mamma. En skitdålig kompis. Jobbig som fan att bo med. Kass chef. Är jag ens chef? Jag är mest patetisk. Ingen älskar mig oavsett. Jag kan likagärna försvinna...
Jag väcker Martin som ligger o snarkar bredvid mig. Kryper nära och frågar om han älskar mig. Han mumlar ja och håller om mig, sen snarkar han igen och vrider o vänder mig om och om. Ibland väcker jag honom igen. Och säger jag KAN inte sova. Då pratar vi om vad det nu är som snurrar, o sen sover vi. Men ofta snurrar jag runt, en hit en dit, tills så många timmar passerat att jag helt enkelt inte KAN hålla ögonen öppna....
Det är fruktansvärt. Och jag vet inte hur det är för dig eller vad man skulle kunna "likna" det med men Jag vill i alla fall säga att det inte är så lätt som det ser ut att vara jag. Om det nu ser lätt ut...?
//mamanéa
Kommentera