Martin har fått ner alla plintar i jorden. Alla metallfästen är vitmålade. Vi köpte hem stolpar, som Martin sågat, grundmålat, målat o målat. Idag börjar han sätta upp dem. Jag är så glad för att min fantastiska älskling fixar detta på sin dyrbara semester! :)
 
Själv ligger jag fortfarande kvar i sängen. Någon har väkt mig inatt o varit tjurig, bara velat bli vaggad o sen somnat om. Men det tar på krafterna att inte få sova  hela natten... så vi tar det lugnt idag. 
 
//mamanéa 
Överdosera inte vällingen till lillfian.
 
Det kan nämligen resultera i lakansbyte, trehundrafemtioelva handdukar som behöver tvättas, badande av barn med kräks i örat i handfatet, behov av att duscha igen.......sa jag lakansbyte?! 
 
Glamourösa småbarnskaos. 
Hungrigt barn-matas-matas-matas-KRÄÄÄKS. I hela sängen. Över hela nyduschade mig. Och hela lilla sig. I örat. I håret. Och badrummet var kaos sedan innan och därför fick vi inte fram badbaljan i rådande panik så 8 veckors dottern fick badas i handfatet. Vilket hon inte riktigt får plats i. Små söta handdukar att torka henne med han ingen leta rätt på, och vad tror ni händer när man lindar ett spädbarn utan blöja i en handduk? De bara liksom måste kissa....
Jag antar att vi kommer kunna skratta åt den här kvällen i framtiden. 
Nu sitter jag dock och funderar på hur jag ska få 8veckorsmiraklet att sova "någon annan stans är på mig". Hon blev kall av badet och fick somna på mig för myset och värmen. Men varje gång jag rör mig vaknar hon. Hur ska jag kunna flytta henne till egen säng?! åååh vad härligt....
 
/mamanea
Jag skrev det här inlägget igår men jag vågade inte riktigt publicera. Helt plötsligt blev jag liksom orolig för era reaktioner. Men så känner jag ändå, att det här är ju min blogg. Här skulle jag ju vara ärlig och skriva om hur det faktiskt är, bra och dåligt, och då vill jag faktiskt skriva det här. Skriva om hur anti-jante jag känner mig ibland och hur stolt jag är över mig själv. Och skriva om att jag är igång igen, och att det är positivt, utan att jag vill bli någon form av elit eller nörd eller dömd som -narkoman. Så, äntligen!
 
"Det här kan bli ett svårt inlägg att skriva. För jag vet inte hur det kommer tas emot. Men nu kör vi.
 
Idag har jag tränat! Jag köpte Olga Rönnbergs bok "träning för nyblivna mammor" och nu efter några veckor med lugnare yoga vågade jag mig idag på första riktiga passet. Så skönt! Och så jävla jobbigt! Med tanke på hur simpla övningarna var förstod jag i vilken urhemskt dålig form min kropp är i. Rent muskelmässigt alltså. Jag kände brännande värk i övningarna och blev helt svettig av 30 sek. plankan på knä. Jämfört med min fysik för ganska precis ett år sen, kändes det väldigt dåligt. Men med tanke på att jag för 8 veckor sedan födde barn, att jag väger 10 kilo mer nu än då, och all påfrestning som det innebär att vara gravid, föderska och nyförlöst är jag så stolt över mig själv! Fy fan vad jag är bra och stark o cool o grym!! Jag orkade faktiskt genom övningarna o framförallt -jag är igång! 
 
Varför är det så jobbigt att skriva då? 
För jag vill inte bli dömd som nån träningsgalning. Jag har ingen ondskefull plan om att bli görsnygg till beachen 2016, eller bli bodybuilder, eller lägga all min vakna tid på träning. Jag vill inte uppfattas som någon som snöat in fullständigt på att leva nyttigt. 
Men jag har också lite svårt med det som verkar vara på modet just nu, att älska sin mammakropp. Alltså, jag är otroligt glad för vad min kropp har gett mig, en förundrantsvärd smidig graviditet, en ......... förlossning, världens vackraste dotter... men det är faktiskt inte så kul att jag fortfarande inte kommer i mina favoritjeans. Att alla kläder i min garderob (förutom möjligtvis mammabyxorna...) sitter som korvaskin eller att jag blir anfådd av att gå runt kvarteret med hunden. Det är faktiskt inte så himla kul. Och därför vill jag träna.
 
Och för att jag vill leva sunt och må bra.
Jag har haft ont i ryggen tillochfrån sedan....jag var liten. Ni som känner mig har säkert hört det många gånger. Genom åren har jag gått hos flertalet naprapater och massörer, och fått höra att jag är överrörlig och att det som kan hjälpa är träning. Och faktum är att de perioder jag tränat mer har jag haft mindre ont i ryggen. Graviditeten dock var ju ingen hit för min rygg. Så det är en stor anledning till varför jag inte bara vill, utan rent ut sagt behöver träna. Jag vill inte gå runt och ha ont i ryggen. Jag är för fasen inte ens 24!
MEN; Jag vill inte gå ner 100 kilo, detta är ingen träningsblogg och jag vill inte bygga muskler och lyfta flera ton. Jag vill bara må bra och kunna ha mina kläder. Och slippa ha ont i ryggen.
 
Så, jag har kommit igång! Och min plan är att följa det träningsupplägg som är i den boken. Det är övningar specifikt framtagna för nyblivna mammor, som tar hänsyn till bäckenuppluckring, långvarigt felsvankande och överansträngda, snedbelastade ryggmuskler. Och uttänjda bäckenbottenmuskler! Därför känns den boken bra, och det är inte omöjligt att det blir fler uppdateringar i ämnet på sikt ;) "
 
//mamanéa