V30. Bara en sån sak. Herregud. Att man inte hinner med graviditeten på samma sätt andra gången som första är ett faktum. Många säger väl att de har dåligt samvete för att de inte hinner ge barnet i magen så mycket fokus. Jag kan absolut känna att jag inte ger barnet i magen så mycket fokus men, jag kan verkligen inte ha dåligt samvete för det. Mitt psyke klarar helt enkelt inte av mer stress och samvete än jag redan har så det går inte. Sen känner jag mer att det är ju så livet ser ut. Det här barnet kommer att födas in i en familj med rutiner, vardag och en storasyster. Noomie föddes ju till två galna ny-vuxna som trodde att livet skulle fortsätta vara spontant, lättsamt o galet även med bebis. Nja, första året var inte så glimmande direkt men sen har det ju blivit bättre o bättre och idag har vi det där spontana livet igen när vi liksom  skiter i huset och Klevshult och all trygghet vi känner och kastar oss ut i en ny stad 😂💪 herregud vad vi är galna egentligen, de allra flesta hade nog inte vågat/velat förändra så mycket i sina liv.... 

Nog om det! Barnmorskan! 
Jag vägde strax över inskrivningsvikten nu, fan också... XD nä men det känns ju att jag gått upp det senaste och kroppen börjar bli tung och otymplig. Vi får väl se om det blir viktrekord på förlossningen den här gången.. 😉 Jag hade bra värden på alla blodprover och blodtrycket var lågt som vanligt. Jag berättade att många kommenterar att jag har liten mage, och barnmorskan blev irriterad över att folk har så mycket åsikter. "Folk tar sig sånna friheter att kommentera en gravid kvinnas kropp och utseende, stor mage/liten mage/fin hy/glasigt hår whatever!" Sen mätte hon magen o jag följer kurvan jättebra då det spelar faktiskt ingen roll vem som tycker vad om det. Hjärtljuden lät jättebra också, skönt! 

Sen pratade vi om förlossningen. Dels Noomies, dels den kommande. Vi gick igenom förlossningsjournalen och Martin och jag skrattade åt många olika situationer som uppstod och vi mindes helt plötsligt det där jobbiga dygnet med så mycket skratt och  gemenskap. Konstigt. 
Det var såklart jobbigt att läsa egenom också. Hur ont jag hade. Hur mycket jag spydde och blödde. Noomie hade tydligen bajsat i fostervattnet, det visste jag inte ens! Akupunkturen jag fick som inte alls hjälpte, som jag tog bort själv 😆 Att vi väntade på att få bada i en evighet, som enligt tidsstämplarna bara var ca 40 min. 

Och sen efteråt. Anteckningarna om att "Barnet mår bra och har ammat med rätt sugteknik. Mamman är ledsen och gråter okontrollerat" fyfan. Det skar genom kroppen. Det stod saker som jag verkligen lyckats förtränga men allt det där jobbiga finns ju kvar djupt i en och kommer upp när man lyfter på locket.. Jag är tacksam att Jag grät där dock. Att jag sa redan innan Noomie var ett dygn att jag behöver hjälp. Jag behöver nån som hjälper mig. 
Barnmorskan som gjorde anteckningen om att jag grät sa också till mig/oss att "man kan inte må så dåligt så kort tid efter förlossningen"(typ, förlossningsdepression kommer inte så snabbt) men ändå fixade hon så en samtalsterapeuft kom hem till oss första dagen vi var hemma från sjukhuset. Så jag är ändå tacksam att jag mådde dåligt så tidigt, och verkligen fick hjälp direkt. 

"Hur lång tid tog det innan det kändes bättre?" frågade barnmorskan  på kontrollen, och jag fick fundera. Jag har sagt att det värsta mörkret var bättre efter 3 veckor ungefär men att det tog låååång tiiiiid innan det var bra. 
I oktober vet jag att jag bar Noomie i sjalen ute i trädgården och ringde en kompis o pratade. Jag minns att jag i den stunden kände "det här är bra" och det var typ första gången. Oktober. Noomie var alltså typ ett halvår. 

Ändå känner jag mig inte så nervös inför bebisens ankomst nu. Jag vet ju hur man gör! Att det går över. Att små barn verkligen är små bekymmer. Jag förväntar mig inte en tid av rosa moln, när jag hinner läsa böcker för Noomie, baka cupcakes med bebisen i sjal o ta promenader i solen med vagnen. Nä. Jag väntar mig dåliga barnprogram på repeat i soffan till Noomie. Bara sötade youghurtar att äta för att jag inte orkar laga mat. Exakt ingen sömn på nätterna för att sedan halvligga i soffan större delen av dagarna med en minimänniska som skriker, aldrig är nöjd och förmodligen är en riktigt kräkbebis. Jag väntar mig att Noomie är understimulerad o klättrar på väggarna för att jag inte orkar ta mig ut och att jag kommer kasta bebisen på Martin när han kommer från jobbet och lägga mig i badkaret med öronen under vattenytan o lyssna på hög musik så jag inte hör de andra.

När det blir sommar och bebisen är iaf 3 månader åker vi till skiren. Där kan jag amma i skuggan o Noomie kan leka med alla saker, baka med mormorulla och plocka bär med morfarlasse. Jag hoppas mamma kommer vara ledig mycket och vill gosa med bebisen så jag kan bada med Noomie och börja lära henne simma. Och gå ut i skogen! 
Och sakta sakta ska jag börja träna igen så jag blir stark, ryggen återhämtar sig och jag blir en förebild för mina ongar. Sen blir det bättre och dagen bebisen går sina första steg och börjar prata kommer allt vara lättare igen.

Men först blir det kaos. Och det är okej. Vi kommer i alla fall att vara tillsammans. ❤
//mamanéa 
 Helg har det tydligen varit och i det här huset la vi i en växel till istället för att varva ner XD Igår var det dessutom AFTER PEAK PARTY med jobbet som som vanligt var supertrevligt och jättekul! 😊 Det blev såklart alldeles försent och jag hade riktigt ont i fogarna/höfterna efter att ha stått upp/minglat runt i flera timmar. 
Det var bra artister oxkså, Wiktoria  bland annat! Jäklar vilken tjej alltså! Och bra musik, riktigt härlig stämning 😁💃

Förutom lite festligheter i lördags alltså så här vi; packat, städat, rensat och packat hela hela helgen. Söndagen pågick från 9 till 20 med endast lite matpause och vi packade packade packade packade. Alltså, jag fattar inte hur mycket saker man kan ha ens?! 

Men nu så är typ ALLT nerpackat. Alltså, så pass nerpackat att det som är kvar är sånt som vi antingen använder i det dagliga, eller behövs ha framme för att det inte ska se ödsligt ut 😆 typ prydnader o sånt. 
Nu står det alltså flyttkartonger i varje hörn av varje rum, saker är staplade på varandra och allt och lite till står framme.. typ som här, i gästrummet där jag gömde mig en stund o tog pause... 😁


 ja, jag har ju tagit micropauser ett antal gånger under dagen, annars hade det helt enkelt inte fungerat. Martin däremot har hållt lågan uppe och kört till tippen, städat, plockat grejjer och gud vet vad nere i källaren mest hela helgen.

Vi vet nu att vi kommer få tillträde till lägenheten andra helgen i februari. Det känns fortfarande overkligt och ganska ofattbart, men jag har samtidigt börjat känna fördelarna med att bo i lägenhet; typ ingen snöskottning, det finns alltid varmvatten, om nått går sönder är det nån annan som kommer o fixar det... och så vidare. Att bo lite mindre när vi har en nyfödd känns också skönt, alla är samlade efter snart ett halvår på olika håll även om vi säkert kommer gå varandra på nerverna en hel del samtidigt XD 

På söndag är det visning av huset. Det är otroligt spännande faktiskt, även om det känns skitkonstigt det också, att någon annan ska bo i VÅRT hus?! 😂 Jag hoppas det blir någon liten familj som kommer uppskatta potatislandet och smultronrabatten. Som kanske kommer ha lite bättre ordning i garaget och som kommer älska att umgås i köket/vardagsrummet med min vackraste fågeltapet 😍 
(Jag har faktiskt sparat en rulle av den. Och den dagen vi hittar vårt "härskavibligamla-hus" ska jag tapetsera med den igen. Det kommer alltid vara tapeten vi valde till vårt första kök, och jag kommer aldrig glömma när Martin tapetserade den där varma sommardagen och jag kom hem från nån utflykt med Noomie o grät för att den var så fin....💕) 

//mamanéa 







Jag vet inte vad jag ska säga.. Bilderna blev så hiiiiimla fina! Overkligt fina kanske XD Nu är det dags för att röjja ut det sista i helgen och sen påbörjas storstädningen deluxe, redan nästa söndag är det dags för visning! Det är sååå spännande!! 😃😄



Fattar ni att vi valde rätt dag att ta fotona? Sååå fint ljus överallt 😍 och duktig fotograf såklart 😉

//mamanéa