Hur jobbigt det än känns att tiden har stannat och kurvbebisen inte tänkt komma ut än så tror jag det finns en mening med det. En stor mening med det. Förlossnigsrädslan måste försvinna först. För visst känns det så för varje dag som går, att neeej, så här kan vi inte hålla på längre. Nu måste det komma ut nån snart! Nu måste det dra igång! Nu får det göra hur ont det vill, det måste vara dags!
 
Men det är klart, när en förvärk kommer, o faktiskt gör ont, så bli jag rädd i alla fall. Meeeen, jag ska klara av det. Såhär kan jag ju inte se ut hela livet! Och med den tanken kommer nästa lilla oro.... jag kommer ju faktiskt sakna magen sen när det väl "försvinner"...... Hur knäpp kan jag bli?!
 
//Néa 
 
 
Jag har nog lurats. Inbillat mig och bara trott. Jag känner mig som en potatissäck som stått ute i regnet. Blöt i pappen och går sönder av minsta rörelse. Riktigt sorglig skapelse som bara är. 
 
Igår var jag i Habo hela dagen och busade med ailiens kusiner. Stora Hannah och grabbarna grus; Jack & William, två av tre kusiner födda inom ett år. Ja, det vill säga, om det nu är nån bebis i min mage. Och om den i så fall tänkt komma ut före augusti.
Fick även höra att jag fick en syssling igår! Mammas kusin som fått barn, även de några dagar efter beräknat. Kärlek!
 
Själv vill jag bara gråta. Jag orkar inte mer. Känns som att jag bara lurats. Det blir inget av det här. Om några dagar är jag pigg igen så jag kan gå tillbaka o jobba. Den här tiden har bara varit ett skämt. Ett lureri. Jag vill bara bryta ihop. Gömma mig under täcket och inte komma fram mer förns min kropp är återställd, orken tillbaka och det här jävla skämtet är över. 
 
Visst känner jag lite sammandragningar. Lite förvärkar hit och lite mensvärks-liknande molande dit. Jahopp. Så var det med det. Idag har jag damsugit. Bäddat om sängen. Städat undan disk i köket. Sorterat lite bråte i trädgårdsskjulet. Men inte fan hjälper det. Jag får lite mer ont i ryggen bara. 
 
Men det rör sig nått i min mage. Mina tarmar har fått ordentligt spel för det blir som en knöl på magen som rör sig under huden fram och tillbaka. En kick kan komma från ingenstans och göra så jag sätter i halsen. Nånting får kramp ibland och det småhoppar i hela magen. Bebisen som får hicka. Jovars. 
 
Men nej nu orkar jag banne mig inte mer. Nu vill jag inte mer. Nu får det vara bra. Det här är inte roligt längre. Inte roligt alls. Jag vill bara gråta. Jag bäddar ner mig i soffan och stirrar in i väggen. Bara att vänta.... och justdet! Njut!
 
//Néa
Idag fyller pappa (som vi trodde skulle hunnit bli morfar vid det här laget) 47 år! Dagen är hans så vi får hopas ailien väljer en annan födelsedag. Nu har jag ju velat att hen ska komma i flera dagar, men just idag kanske hen lika gärna får stanna kvar. Men vi får se vad som händer ;) Igår var jag o Shaggy ute o gick i nästan två timmar. Men inte ville ailien komma ut för det. Så det verkar fortfarande inte finnas något som hjälper. Tyvärr. Bara o vänta o stå ut. Lättare sagt än gjort dock...
 
 
Grattis Pappa (snart morfar!) på födelsedagen! 
 
 
//Néa