Jag har slängt mig ur min komfortzon lite o bjudit hem folk imorgon visst. Komfortzonen med det är helt enkelt stäsnivån. Ni har hört det förut 😉 sånna jag inte känner riktigt vill jag liksom ha det lite städat för... sen familj o nära vänner... de får se verkligheten 😉 så när klockan pickade 23.30 idag hade jag faktiskt lite bråttom att få gå hem. Jag stämplade ut 43, vilket är väldigt bra gjort för att vara jag 😎 och skyndade ut på parkeringen. Där är det en kille som har problem med bilen och jag säger till en annan kollega att "du får nog hjälpa han!" Sagt o gjort stod vi där med startkablar och grejjade. Ja jag grejjade inte så mycket men Sara har koll så hon kopplade.... efter ett antal försök bestämdes att vi skulle knuffa igång bilen och 3-4 starka puttade på och så gick bilen igång! Stackars killen som körde drog iväg o vi andra stod kvar och skrattade åt situationen en stund. Sen skulle vi också åka.
Jag brukar kolla genom facebook innan jag åker hem, så jag bläddrade lite slött för att se om det hänt nått. Läste då nått som inte får hända, ett litet barn som dött i psd. Plötslig spädbarns död.
Jag slängde ner telefonen med tårarna brinnande under ögonen o kan erkänna att gaspedalen var lite väl långt ner på vägen hem.

Direkt när jag kom innanför dörren gick jag till sovrummet o lyssnade så hon andades.
Sen gick ja ut o grejjade lite i köket, innan jag gick o la mig och tog då med Noomie till vår säng. Hon brukar ändå komma gåendes om en stund..

Och då insåg jag att så kan jag ju göra sen oxkså.även om hon går på dagis på dagarna så kan jag ha henne hos mig på natten om hon behöver den närheten. Om jag behöver det 😉 o plötsligt kanske vi kan samsovning tills hon flyttar hemifrån! Haha nää..... det ska vi nog inte.... 😋

//mamanéa

Ena stunden känns det skitbra och jag längtar och ser fram emot förskolestarten, både för min skull och för Noomies. Andra stunden vill jag packa ner Noomie i selen o springa o gömma oss någonstans långt långt bort. . .

Hon är ju sååå liten! Min lilla plutta som håller min hand när vi är ute o går... som vill somna vid min sida varje kväll. Som vill sitta i mitt knä och läsa bok.... ghaad 😭
Samtidigt är hon ju så stor! Så många ord hon förstår! Och säger själv! Mamma,pappa,mormor,Elna,stol,sko,ballong,banan... sen har hon sina egna varianter för "dockan Olle=Eoo" "Shaggy=ä.y." hon säger "issss" och "baaas" (jag försöker skriva som det låter 😉) och häromdagen TECKNADE hon katt!! Jag har tecknat lite till o från med henne, inte ansträngt mig jättemycket men ändå försökt göra de ord jag kan... hon har tecknat "imse vimse spindel" genom att "klättra" med fingrarna som vi vunna gör när man sjunger. Och "plaska" gör hon med ena handen om hon vill bada... men just KATT trodde jag inte vi använde så mycket, så det var coolt när hon sa "myaaa" och klappade sin arm...
Vi köpte en sån där pall "som Noomie kan stå på när vi lagar mat sen, när hon blir större!" Asså ungen ÄÄLSKAR att sitta på den där pallen! När vi äter. När något är i ugnen (kakteve kallar Martin det) och såklart klättra på stolen typ jämt... asså så hon är ju stor.
Alltid när vi är iväg tar Noomie sig för saker. Går iväg själv o grejjar och söker kontakt med både vuxna o andra barn. Så hon äääär ju stor.... eller stor o stor är väl rätt överdrivet men.... hon är ingen bebis. ❤

Åh sen... men jag då? ! Jag har ju jobbat ikväll och en tanke som slog mig mer än en gång var att; mitt liv har vart på pause. Alltså hela mammaledighetsgrejjen har varit ett annat kapitel och jag skulle inte byta det mot nått, men MITT LIV, MIN KARRIÄR och MIN personliga utveckling (nåja) har varit pausad. Jag säger inte att det är dåligt! Eller att jag ångrar det eller vill byta bort det... eller att jag inte vill göra det igen?! Nejnej, men jag konstaterar, att MITT liv har pausats. Såklart har ju massa andra saker hänt och livet rullar på  men..... men.. 

Sen slår tanken mig som gör ondast. Tänk när Noomie är ledsen o jag inte kan vara där och trösta henne. Tänk när hon är glad och lär sig nått nytt och jag inte får vara den första som ser det. Tänk om hon inte känner att jag älskar henne, om jag lämnar bort henne till okända människor och bara.... överger. 😭😭😭😭 uääääh...!

 

Det lilla lilla lilla som hjälper är att ALLA mammor tycks ha dessa funderingar. I olika utsträckning såklart och på olika vis men ändå desamma funderingar.....

Meeeen........ neh. Jag vill inte 😣😓😢
//mamanéa

PS. Nej. Vi ska inte förlänga hemmavarandet för 

1 jag tror inte det blir bättre av att vänta 

2 jag vill jobba 3 Martin vill jobba

4 jag tror att det hör är det bästa för vår familj. 

Imorgon smygstartar vi vardagen.. semestern är slut och vi böjar med en kvällsvecka för mig. Det innebär att Martin jobbar 6-12 och jag 15-23:30. Genom att göra så har vi kunnat spara in lite föräldradagar (vi har kört så sedan februari) och jag hade inte velat ha det på nått annat sätt. Asså... visst har det varit jobbigt när jag varit trött efter att ha jobbat kväll men ändå ska upp o grejja med Noomie... det har det verkligen. Men.. Martin & Noomie har fått mycket tid tillsammans, jag har kunnat jobba men ÄNDÅ varit ledig... ja jag vet inte men... det blev bra.

Ändå känns det rätt jobbigt att tänka på att det drar igång nu. Jag vill inte vara ifrån henne en enda sekund... tänk om jag missar..... allt. . . Jag vet att det är en del av livet aTT di små blir stora men... Och hon ska få egna erfarenheter och upplevelser för att bli en egen individ men... jag vill ju vara med där! Jag vill se henne och dela det med henne.... men.... åh. Ändå ska jag "bara" jobba 2 dagar denna vecka. Sen är jag ju hemma resten o kan hitta på massa kul 😊 men ändå..

Oj nu svamlade jag nog iväg... äsh det är sent. Jag är trött. Jag ha r grejjar i köket som vanligt haöva natten.... gamla kylen är tom nu iaf. Hoppas vi kan sälja den imorgon så vi får lite plats...

Godnatt!
//mamanéa