Mamanéa

En fruktansvärd jävla kampanj som inte ens skulle behöva finnas. När jag såg första inläggen tänkte jag såklart skriva #metoo också och posta det i facebookflödet. Jag kopierade till och med texten och letade efter en fin emoji-blomma som kunde representera mig. . . 

 

Sen läste jag lite noggrannare och insåg att.. nä.. våldtagen har väl inte jag blivit??

 

Men... ofredad. Javisst. Vem fan har inte blivit det? Någon som stykt sig lite för nära på krogen. Lagt en hand på rumpan på dansgolvet. Sagt något i stil med "Du ser ut som om du vill ligga" Hur fan vet  du hur jag ser ut när jag vill ligga?!?! 

 

Jag har en dotter. Jag mår illa av tanken på vad hon och alla hennes jämlikar liksom räknas med att behöva uppleva, på ett sätt eller ett annat. Vidrigt att det är så förvanligat och  att ALLA mer eller mindre varit med om något. Undrar om killar i samma utsräckning känner att de skulle kunna dela "#metoo"... Jag tvivlar... 

 

Men. Jag var 16 år. Jag hade blivit kär i en kille som var några år äldre, och jag skulle göra allt för att han skulle tycka jag var cool, o bli kär i mig med. Han var snäll.  Han ville mig inget ont. Men han gjorde vad han ville med min kropp och jag hann inte känna efter  vad jag ville utan min kropp blev ett verktyg för honom att göra vad han ville med. Typ. Det gör ont att skriva det. Ont att fundera på det. Ont att fundera på om det var rätt eller fel. Om jag gjprde rätt eller fel. Skulle jag sagt ifrån mer? Sagt till nån? Eller jag kanske ville fast jag inte hann veta? Skitsamma. Det kunde varit värre. Nej. Jag menar skitsamma, det får inte vara okej. 

 

//Linnéa