Mamanéa

Den här skylten satt utanför huset när jag kom hem från jobbet igår. Huset kommer läggas ut på hemnet på fredag, och finns redan i mäklarens skyltfönster i Vaggeryd. Snart får man väl börja kolla efter nyfikna bilister som kör förbi saaaakta....hoppas jag iaf. 

Jag ser fram emot att visa er bilderna som togs före jul, det visar verkligen huset från sina bästa sidor och  jag kommer spara flera av dem bland mina minnen för detta hus. Jag hoppas verkligen många andra gillar bilderna och kommer på visningarna! 

Visningarna är redan nästa helg! Den 20e kör vi första och den 22 blir det en till, och sen hoppas vi att en budgivning är igång! Jag vill på nått sätt att det går fort, så vi inte behöver ha dubbla kostnader så länge och så att ångesten det innebär med flytt o allt går över fortare o vi kan koncentrera oss på bebisen, Noomie och komma i ordning i Linköping. 

Det känns jättekonstigt att sälja huset. Det är ju vårt hus! Allt vi gjort här, allt som hänt här.. När vi kom hem med Noomie hit... När vi förlovade oss här... Renoveringarna, all tid och allt slit det inneburit.. ush.. det är jobbigt att tänka på att det inte kommer vara vårat längre. Att någon annan ska springa runt här och använda "våra" saker. Som köket.. tvättstugan.. trädgården..! Det känns tråkigt och jag hade inte gjort det ifall det inte hade behövts. 

Och behövts eller behövts.. vissa säger "ja men bo kvar då bara? Han kan ju veckopendla?" Och ja, det var ju planen från början. Men med en bebis plus en nästan 4åring, ska jag vara hemma själv och sköta allt och Martin missa all vardagstid med sina barn? 

"Men hyr ut huset då?" Det är faktiskt på många sätt ett bra alternativ. Framförallt nu när vi vet att vi kommer ha dubbla kostnader iaf ett par månader. Men. Vi har hela tiden sagt att detta hus inte är där vi ska bli gamla, alltså, vill vi inte flytta tillbaka hit om ett par år.... så det blir mest att dra ut på beslutet. Det hade såklart varit en annan sak om vi hade känt att vi ville tillbaka till Klevshult igen  men, vi vill framåt..(jag bor gärna liiite längre norrut också närmare mamma o pappa 😉) Dock om huset nu inte blir sålt till ett bra pris så kommer vi hyra ut det. Hellre det än att det står tomt. 

Ush.  Ja det är jobbigt.. 

Kompisarna då är jag inte lika orolig för längre. Det har  visat sig under hösten vilka som vill vara kvar i vårt liv och vilka som dragit sig undan när livet förändrats. Det är ju så det funkar. Jag är otroligt glad för dom familjer/tjejkompisar som jag har, och dom vet jag att vi kommer behålla oavsett vad. I vår när jag är ledig kommer jag såklart åka hit och hälsa på endel och hoppas vi får besök i storstaden också 😊

Och i Linköping börjar saker också falla på plats. Nu väntar vi på en bekräftelse från hyresvärden, och planen är att vi får tillgång till lägenheten i början av februari. Jag kanske låter lugn men egentligen har jag panik över att det inte är så lång tid kvar  och att allt fortfarande är så oklart 🤣 Men jag försöker att tänka att det ordnar sig och så klamrar jag mig fast i det lilla jag faktiskt vet. 

Lägenheten är en 4a med 2 ingångar. En stor del (3a) och en liten (1a med badrum) idag bör Martin i lilla delen och vi kommer alltså (om allt går som det ska) ta över även den stora delen. Vi har inte riktigt bestämt oss för om vi vill ha hela lägenheten, eller om vi ska hyra ut den lilla delen till någon annan..... det finns för och nackdelar med båda alternativen. Jag har försökt rita planlösningen för att börja fundera på möblering, vilka möbler/saker som ska slängas/tas med/säljas och vad som ska prioriteras. Det är spännande! Och jag tror Det kommer gå jättebra att bo där fast man vant sig med hus och all frihet det innebär. 

Emellanåt känner jag mig stressad över att tappa några år av livet i lägenhet igen, jag får åldersnojja av att inte bo i ett hus som jag bestämmer själv över och att barnen får bo i lägenhet. Men jag vet att jag bara är 27 och att det mesta kommer lösa sig i längden... men ändå... 

Kluven människa helt klart  🤪🤣

//mamanéa