En djupare text för en gångs skull. Om en förlorad vänskap kanske.. och om en ånger av hur livet ger sig ibland.
I mitt medvetna blev det plötsligt så uppenbart
Du finns inte i mitt liv längre. Jag finns inte längre i ditt
Du hade en sån där lycklig dag på bilden, en av de där dagarna, man bara har någon gång då o då i sitt liv. Om man ens har turen att få uppleva en sådan dag. Alls. Och alla man älskar är med. På ett sätt eller ett annat, i dessa tider har vi ju vant oss vid det. Jag var inte med. Inte på något sätt. Utan bilden jag såg var delad av någon som var med. Någon som blivit......klassad.. som närmare. Någon som var en del av ditt liv.
Och det som slog mig hårdast var; jag vet exakt när du försvann ur mitt liv. De allra flesta bleknar väl bort. Man växer i sär och tar olika vägar. Hörs av allt med sporadiskt och bleknar tillslut för varandra. Sen finns det vissa som jag krigat med. Som varit min andra hälft under en period för att plötsligt klippa banden helt och aktivt välja att inte ha med varandra att göra mer. Vissa ex.
Och så du.
Vi skulle vara vänner. Väll. Vi skulle ses. Vi skulle höras. Det bara... blev inte så. Du var min syster. Min stjärna. Min hjälte. Min dubbelgångare. Om någon ser mig som sprallig och högljudd, var du alltod en nivå till. Om någon ser mig som insiktsfull och noggrann, var du alltid snäppet vassare. Du fick mig alltid att göra mitt bästa och jag tror att jag har dig att tacka för så mycket av hur jag är idag. Men du finns inte. Jag finns inte. Och även om en del av mig skulle vilja finnas i din värld igen, tror jag aldrig att det kommer bli så.
Men om du läser, och har insett att det är just dig jag pratar om, så här med dig att det var såååååååhäääääärnäraaaa att livet såg annorlunda ut. Och jag önskar dig all världens lycka, och välgång i allt du tar dig för. Grattis. Lycka till. Och förlåt. Jag älskar dig för alltid.
//Linnéa
Kommentera