Mamanéa

Mitt mål var att gå ner "kanske 10kilo" men det tyckte jag kändes lite övermäktigt och oseriöst så jag vågade inte ens säga det. Inte för att jag hade någon tidsplan för de kilona, men ändå. 

NU HAR JAG KLICKAT IN PÅ MINUS 15 KILO på ett halvår!! Jag är sååå gaaaaaalet ... fascinerad av detta asså, helt otroligt!! 😍 

Och jag har inte gått på diet. Jag har ätit "enligt plan" oftast. Tycker det är viktigt att lägga till, OFTAST. INTE ALLTID. Till exempel hade jag några veckor när vi var i stockholm/Härnösand då det var fika, efterrätt o vin varje kväll osv o inte fick ihop många "gröna" dagar. Sen har det blivit förmycket av det goda ibland, fika, vin både fredag o lördag, pizza och godis, glass o chips. Det känns ju bajs just där o då, men jag försöker mantra "BIG PITCHURE" och det är ju det som syns nu: Big pitchure. 

------------------------------

Det har tagit mig några dagar att publicera det här inlägget. Jag har redigerat, funderat o reflekterat. Vafan. Äre så himla viktigt det där med vikten!? Vill jag liksom uppmuntra till nån jävla vikthets?! Nä. Men så har jag insett en sak.. en jävligt viktig sak i hela den här soppan. Det handlar inte om vikten. Det gör mig ganska ledsen att skriva den meningen, vilket i sig är jävligt sjukt. Hela mitt liv har jag känt att jag varit överviktig. Jag har kanske inte alltid faktiskt VARIT det, men känslan har varit att det är det som är fel med mig. Vikten. Tjockheten. Övervikten. 

Jag har idag ett lägre BMI än jag haft sedan konfirmationen (för.... 14 år sen) och siffrorna på vågen är så jäkla sjukt låga så jag måste kontrollväga mig flera gånger när jag "checkar in".. ändå är känslan den samma. Tjockheten. Kroppsformen. Låren. Hängmagen. Armarna. 

Det handlade aldrig om siffrorna på vågen. Jag älskar inte mig själv mer nu när det står något annat där. 

//lallanéa